En länk till någon annanstans

Från reklamhäftet "Viking” på vandring och vallfart, utgivet av skokrämstillverkaren Viking i Örebro 1941.

Trots genuina intentioner att blogga oftare hamnar nästan all min vintagevandring på Instagram.

Eller någon helt annanstans. Som när jag på jobbet fick frågan att skriva något litet på temat semester och fritid för kulturarvsportalen Prismas räkning. Det blev ett inlägg om campingutrustning på 1940-talet som nästan lika gärna kunde legat här på bloggen!

Så här är länken:

Camping - redan på 1940-talet något för den prylintresserade

Formatet på Prismas berättelser är inte helt smidigt om man vill peta in många bilder med vidhängande text, så jag bantade ned antalet illustrationer i mitt inlägg en aning. Men så slog det mig att jag kan ju komplettera med fler bilder här! Så, varsågod - här kommer ett gäng katalogsidor med fritidskläder som inte platsade i Prisma-artikeln:

Fantastiska trikåbyxor från Oscar Ahréns postorderkatalog 1939.

Campingtröjor som i sanning är käcka. Och ganska höghalsade trots att de är för sommarbruk. Från Oscar Ahrén, 1939.

Sportkostymer för herrar kan också vara käcka. Och även prisbilliga. Från Oscar Ahrén, 1939.

Far och son till skogs i lumberjackor, en populär jackmodell som även fanns för damer. Från Oscar Ahrén, 1939.

Sportjackor i vindtyg och ballongpoplin. Från Wiskadals postorder, 1943.

Färgglada baddräkter från Wiskadals postorder, 1942.

Och avslutningsvis, badkläder för herrar, inklusive de naturtroget leopardmönstrade yllebadbyxor Tarzan... "Käcka, synnerligen populära badbyxor för frisksportare". Från Oscar Ahréns postorderkatalog 1939.

Riksmarscherna 1940/2019

“Det var en gång en ung man, som trädde ner för trappan till Stockholms högskola med en bekymrad och fundersam rynka i pannan. Det var i månaden januari, och mörkret ruvade än över ett Norden slaget i köldens isiga bojor. Vi räknade 1940 och det var mitt i den hemsökelsens tid i öster, som fått en så mäktig genklang även i detta land och i ett slag bragt vårt folk till självransakan [sic], späkning och febril psykisk och fysisk upprustning.

Fältsport var dagens lösen, och han hade just deltagit i ett propagandamöte, där gamla erfarna auktoriteter och unga glödande entusiaster överbjudit varandra i väckande av förslag till svenska folkets härdning. Det var bivackering i snö och fältskytte på skidor och mäkta strapatsrika övningar.

När nu den unge mannen - hans namn var Eric Lindé, chef för Sveriges landsförbund för gång - hade hört om alla dessa tillrustningar slog det honom att ingen hade nämnt den flärdfriaste och enklaste, för man och kvinna, ung och gammal lättillgängligaste av kroppsövningar: marschen. Och på stående fot gav han sig själv ett löfte att ej förtröttas förrän han fått svenska folket på benen till den äldsta och ursprungligaste av kroppsövningar.

Två månader senare flög den första klingande appellen över Sveriges land - inbjudan till Stora Riksmarschen.”

Bengt Ahlbom i Miljonernas marsch. Folkvandringarna 1940-41. Gångfrämjandets årsbok, 1942.

"Kom som du är, gå som du kan!"

Söndagarna den 28 april och 5 maj 1940 organiserades alltså 1-milavandringar på tid i folkhälsans och beredskapsandans namn över hela landet (utom i Norrland som följde efter en månad senare p.g.a. klimatet).

För att erövra det av Gångförbundet instiftade bronsmärket skulle män gå milen på 1h 30min och kvinnor på 1h 40min. Tiderna sattes med tanke på att vem som helst utan tidigare sporterfarenhet skulle ha möjlighet att klara av dem. Soffliggare skulle aktiveras och uppmuntras att ta del av “den glädje och kraft som idrotten skänker”! Även om man riktade sig truppförband och inkallade också och hade de militära myndigheternas fulla stöd var det minst lika viktigt att nå ut till vanligt folk.

Och populärt blev det. Tysklands invasion av Danmark och Norge den 9 april 1940 förde upp diskussionen om Riksmarschen kanske borde ställas in, men när den första paniken lagt sig lite man tog beslutet att evenemanget nu var än mer angeläget än tidigare. Den första söndagen deltog så drygt 30 000 personer i Riksmarschen; en siffra som mångdubblades till andra tillfället veckan därpå. När marschsöndagarna sedan även hållits i Norrland fixerades det totala kontrollerade deltagarantalet till 203 419 personer. 

Några kvinnliga deltagare i Riksmarschens första upplaga. Sannolikt skulle de vinna Sverkers uppskattning med sin spänst och hurtighet. Från Gångförbundets årsbok 1942.

Framgången ledde till att man snart bestämde att göra om Riksmarschen till hösten, med nya målsättningar och nytt marschmärke för “[a]tt förbättra formen och prestationerna är ju målet i all idrott så även i den bredaste propaganda i den enklaste av kroppsövningar.” 

För bronsmärket gällde samma tider som under vårens marscher, men för det nya, lite mindre silvermärket skulle män gå 15 km på 2h 10min och kvinnor 10 km på 1h 25min. Dessutom skulle man redan ha klarat av bronset för att få gå för silver. Officiellt startdatum var den 15 september och sedan även de två därefter följande söndagarna (Norrland fick tjuvstarta den 1 september). 

När så alla marscher i rikets alla hörn var avslutade kunde man på den stora prisutdelningsfesten framåt senhösten konstatera att totalt 506 834 personer allt som allt varit ute och marscherat under 1940. En ganska försvarlig mängd personer med tanke på att landets befolkning vid den här tiden bestod av drygt 6 miljoner (https://www.arkivdigital.se/online/register/sveriges-befolkning-1940).

Och så ett raskt kliv fram till våren 2019. 

Stora Riksmarschen skulle visserligen inte fylla jämt förrän 2020, men 2019 råkade datumen för marschtillfällena infalla på söndagar, precis som 1940... Den 5 maj 2019 gav sig sålunda Alexandra och jag oss ut i återskapandets och vintagevandrandets namn för att förtjäna våra bronsmärken!

Redo för Stora Riksmarschen, 2019 års upplaga! Min väska, fältflaska, jacka och skor är äkta vintage, kjolen är sydd efter ett 40-talsmönster. Kofta och basker har jag stickat själv, även de efter gamla mönster.

Vårt val av 10 km-spåret för terränglöpning i Skatås (Göteborg) gjorde det hela aningen mer krävande än det kanske behövde vara, men å andra sidan fick vi oss massor av fin natur till livs. Skogsområdet visade sig från åtminstone sin näst bästa sida och gav oss lätt regn vid starten, men strålande sol vid målgången. Eftersom inga kontrollanter från Gångförbundet stod redo med tidtagarur och marschkort fick vi istället ta hjälp av modern teknik i form av min träningsapp på smartphonen. Med GPS och digital tidtagning behövde vi inte tänka så mycket på om motionsspåret var exakt uppmätt eller ej; appens karta skulle hålla koll på oss och röstsyntesen meddela när 10 km var avklarade. Det visade sig att GPS:en och terrängspåret var rörande överens och precis när vi satte foten över den tänkta mållinjen rullade det digitala räkneverket över till 10 km. Klockan stannade på 1:32:37 och vi firade med att avsmaka Alexandras olika hemmagjorda blandningar av surrogatkaffe!

I brist på ett riktigt marschkort: en skärmdump från smartphonen!

Med 1 mil i benen förtjänade vi fika. I det här fallet 4 olika sorters surrogatkaffeblandningar och mariekex!

Saken med surrogat är det ser ut som kaffe. Men oftast varken luktar eller smakar kaffe. Sammanfattningsvis var alla blandningarna drickbara, men funkade bäst så länge de var riktigt, riktigt varma så smaken inte var det första man tänkte på. Den här gången bestod surrogatet av rostade och malda syrliga äpplen, enligt ett recept från runt tiden för 1:a världskriget.

Söndagen den 15 september var det dags igen och vi gav oss ut på jakt efter den hägrande silvertiden (1:25:00). Vi hade förlagt vår höstupplaga av Riksmarschen vid Rådasjön med start i Mölnlycke, men stormbyar och ytterligare ett svårpromenerat naturspår satte käppar i hjulet för oss. Mängden stenknallar och lera motarbetade aktivt vår insats och när vi närmade oss målet insåg vi att vi på sin höjd skulle tangera vår bronstid. Något besvikna med en tid på 1:32:56 gick vi och fikade istället. 

Efter att ha hängt läpp lite klädsamt på Mölnlycketerminalen samlade vi krafter under veckan och gjorde ett nytt försök den 22 september. 

Inte ens fin-fika på café utan surrogat kunde riktigt ta bort besvikelsen över den missade silvertiden.

Strålande vackert höstväder och en bättre rutt gjorde susen. Spontant valda delar av Hälsans stig i Mölnlycke och 4 avslutande rundor runt Massetjärn gjorde att vi klarade 10 km med en godkänd silvertid på 1:24:02!!!

Hurra! Silvret är vårt!

Rödkindade av ansträngningen men väldigt nöjda! Nu kan vi bära även våra silvermärken med stolthet.

Folklandskampen Sverige-Finland 1941

Nästa del av Riksmarschernas historia är Folklandskampen Sverige-Finland 1941. Sverige utmanade helt enkelt grannlandet i Riksmarsch. För godkänt deltagande gällde då följande:

Herrar 16-55 år: 15 km på högst 2 h 10min

Herrar 14-15 år och över 55: 15 km på högst 2h 20min

Damer: 10 km på högst 1h 40min

Pojkar 10-13 år: 10 km på 1h 40 min.

Finland tackade först nej till befolkningskvot, men svenskarna tyckte inte det var sportsligt att tävla på sådana villkor och genomdrev att Finlands deltagarantal skulle räknas 2:1 mot Sveriges. I slutändan vann Finland även utan kvot, då de lyckades uppbåda 1 507 111 godkända marschprov mot Sveriges 943 952!

Eftersom jag sitter här med ett fin-fint marschmärke från Folklandskampen i min ägo är det kanske läge att fundera på 80-årsjubileumet 2021? Om vi inte hittar några finländska vintagevandrare att utmana (med kvot så vi säkert upprepar förlusten från 1941 ;-)!!!) borde vi åtminstone avlägga vårt prov igen för sakens skull!

Kom igen, Finland! Är ni med på en returmatch? Ni kommer vinna, vi lovar - det handlar ju om återskapande!

Alla citat och uppgifter är hämtade från Miljonernas marsch. Folkvandringarna 1940-41. Gångfrämjandets årsbok 1942. Red. Bengt Ahlbom, Eric Lindé & Erik Pallin.

Ytterligare några etapper längs Bohusleden del II

Andra delen av uppsummeringen av våra försök att göra dagsetappar (och även en övernattning!) längs Bohusleden.

Bohusleden etapp 5: Jonsered - Angereds Kyrka. Mars 2018.

Disigt töväder mötte oss i mars 2018. Jag hade länge skämtat om att man borde ha en hel kaffeservis med sig ut i skogen, då det i vissa 1930-talskåserier verkar ha varit minst lika viktigt att dricka kaffe i porslinskopp som att leva friluftsliv. Eftersom jag inte hade någon större lust att offra en kaffekopp från min 106 delar stora 1930-talsservis gick jag skyndsamt och second-hand-fyndade en Ensam Kaffekopp som ingen skulle sakna ifall den gick sönder.

En handmålad Rörstrandskopp från 30-talet. Tyvärr redan med en spricka i, men räddad (?) från ensamheten på en hylla på Myrorna.

Den ny-gamla kaffepannan passade perfekt på Meta-köket! Fika med stil - och kokkaffe.

Slaskig och jämngrå vårvinter blir så mycket trevligare med en kopp kaffe!

Så här i efterhand kan vi konstatera att det kanske inte var en särskilt bra idé att börja med fikat, som förstås tog en hel del tid i anspråk. Det gick sig nämligen inte bättre än att vi i princip glömde bort att äta vår för lunch medhavda ärtsoppa. Trots kyla, uppenbart behov av energitillskott och allt tilltagande trötthet knatade vi envist på och plötsligt var vi framme vid Angereds kyrka. Vi hade helt enkelt gått och gått och i någon slags vag hungerdimma missat sjön som vi hade planerat att äta vid. En bra erfarenhet för framtiden var det i alla fall, eftersom vi nu vet att vara uppmärksamma på att vi faktiskt får i oss mat när vi är ute!

När grådiset härskar spelar den låga kvaliteten på vintagekameran ingen större roll; det blir melankoliska konstfoton av allt, hur man än bär sig åt!

Tillbaka i Göteborg igen. Bohusleden snirklar in och ut mellan storstan och närliggande kommuner. Och även om Alex tar det hela med gott humör så känns det ju inte riktigt som man kommer närmre Norge...

Bohusleden etapp 6: Angereds Kyrka - Fontin (Kungälv). Maj 2018.

Vad är det som går och går men aldrig kommer ut ur Göteborg?

Jötteborrrg - igen! Och fortfarande ingen vettig ryggsäck, utan jag får dras med det här åbäket från 1960-talet i några mil till.

Men det vackra vårvädret inspirerade till nästa utrustningstest - är mattermosen verkligen lika förträfflig som försäljningsargumenten hävdar?

En säljande text från Allmäncos postorderkatalog våren och sommaren 1940. "Kall och frisk i minst ett dygn" minsann!

Min mattermos av samma modell som ovan. Sannolikt av något senare datum, men identisk med de äldre varianterna.

Nja, blev svaret. Trots att jag nogsamt för-kylt den med isbitar innan jag fyllde den till bredden med vaniljglass skulle den aldrig fixat 24 timmar. Efter dryga sju timmar i ryggsäcken öppnade vi termosen och fikade loss med vår nu mycket, mycket mjuka glass. "Kall" - jovisst, och fortfarande jättegod, men hade vi väntat längre än vad vi gjorde skulle det definitivt inte varit glass längre.

Men det är fortfarande lyxigt med mjukglass mitt ute i skogen!

Glassig reklam från Flitiga Händer/Damernas värld, 1940. Här står det tydligt att glassen håller sig i 5-7 timmar i termosen - en mer realistisk uppskattning än i postorderkatalogen.

 

 Bohusleden etapp 7 (och lite till): Fontin - Grandalen. Maj 2018.

Vintagevandringens första övernattning!

Frågorna var många: skulle ryggsäckarna hålla? (återigen fick 1960-talsryggan göra ett inhopp i brist på äkta vara) Skulle vi hålla? Är vintage-dunsovsäcken varm nog trots sin ålder och ringa tjocklek? Kommer vi komma ihåg att äta eller bara gå och gå och tragiskt svälta ihjäl? Och varför finns det inga helgtrafikerade hållplatser inom rimligt räckhåll från leden längre?

Sovsäcken är ännu ett Traderafynd och en fräschare second hand-sovsäck har jag aldrig sett! Det faktum att den ser precis ut som 1930- och 40-talssovsäckar ska och inte innehåller en fiber syntetmaterial gör inte saken sämre. Säljaren berättade att den bara använts en enda gång, av hennes mamma på cykelsemester på Bornholm i början av 1950-talet. Det visade sig att mamman inte gillade camping alls och säcken blev aldrig använd igen, men hon hälsade och önskade mig mycket nöje med den.

Min sovsäck med äkta dun och kudde på snöre. Men oroväckande tunn...

Några olika sovsäckar från Allmäncos postorderkatalog 1940-41.

Fler gamla sovsäckar till salu! Här hos Åhlén & Holm, 1943.

Sovsäckar och annan campingutrustning från Wiskadals fabrik, 1943.

Jag piffade till sovsäcken med lakan och ett litet örngott till kudden. Få saker signalerar "stärkande friluftsliv" lika övertygande som mellanspets och krusade örngottsband!

När packningen var packad visade den sig väga 16 kg... Mest för att PET-flaskor inte var uppfunna på 30-talet och vi inte var så pigga på att äventyra vår redan svajiga mathållning med potentiellt otjänligt sjövatten. 3 liter vätska i glasflaskor är ingen lätt sak att bära med sig, kan jag meddela! Logiken att släpa med sig vatten i glasflaskor bara för att det är vintagevandring är för all del minst lika svajig som vår mathållning: Hade vi vandrat på 30-talet hade vi sannolikt glatt tagit vatten direkt från sjöarna vi passerade, så även om flaskorna var tidstypiska var knappast vårt bruk av dem det... I framtiden blir det nog en kompromiss istället, med en helt modern vattenrenare.

Yllefilt och sovsäck utanpå ryggsäcken - ombyte, första hjälpen, proviant och meta-kök inuti ihop med löjligt mycket flaskvatten. Småsaker, snacks och kamera i axelremsväskan av "turist"- eller "camping"modell (om man får tro beskrivningarna i de gamla sport- och postorderkatalogerna).

Min fältflaska i aluminium med ylleöverdrag är jag extra glad över. Att hitta sådana som är militärt överskott är ju inga problem, men eftersom jag i det längsta vill ha en helt civil utrustning är inte det ett alternativ. Så när jag fann denna med bakgrund hos scouterna slog jag till! Och hittade en beskrivning av en snarlik flaska hos Elof Malmberg Sportartikel- & Lädervarufabrik 1944.

De sista timmarna innan vi nådde fram till vindskyddet vid sjön Tängen var exceptionellt jobbiga, både för att vi var rejält trötta och väskorna rejält tunga, men också för att det var stört omöjligt att avgöra hur långt vi hade kvar till målet. Vi hade gett oss in på etapp 8 i jakt på sovplats, men Bohusledens nedladdningsbara kartor är på tok för simpla för att kunna orientera sig efter på riktigt och signalen ute i skogen för svag för att en smartphone skulle vara till hjälp. Men till slut nådde vi fram och kunde ställa ned packningen, tända en eld (för stämnings skull) och värma på vår ärtsoppa till kvällsmat.

Sovsäcken var mer än tillräcklig för nattkylan (och har efter denna första utomhusnatt visat sig klara ned till ungefär +5 grader direkt på backen)! Trots att min giftigt malsäkrade yllefilt inte utgjorde något vidare liggunderlag på vindskyddets hårda trägolv fick jag en fullgod natts sömn.

Efter frukost var det dags att gå tillbaka till Grandalen för att sedan leta oss vidare till en bristfälligt trafikerad busshållplats 8 km därifrån. Landsvägsvandring är inte en favoritsysselsättning, men det kunde inte hjälpas. Att vara beroende av kollektivtrafik som inte går på helgerna var naivt nog inte något vi väntat oss på Bohusleden då vi entusiastiskt sa att vi skulle gå till Norge… Om vi någonsin kommer längre än en bit in på etapp 8 får framtiden utvisa. Det kommer sannolikt krävas fler övernattningar än vad som hinns med på en helg och/eller vandring på vardagar för att det ska gå ihop med bussarnas tidtabeller i alla fall.

Avslutningsvis ser vi här en glad vandringskompanjon i en svartvit vitsippsbacke, fotad med min Kodak Retina från mitten av 1930-talet. Denna första Retina-modell ger bra mycket bättre skärpa än Welta Weltixen som nog får se sig pensionerad nu!

Nystart och pepp

Nämen, om man skulle ta och anstänga sig lite och försöka kicka igång den här bloggen igen! Strävan att förbättra (och testa) utrustningen och att hitta nya utmaningar och käcka 1930-40-talsreferenser till alltihop pågår ju ständigt, även om vi fortfarande inte lyckats gå till Norge via Bohusleden. Och vissa saker som jag hittar i gamla tidningar, årsböcker och postorderkataloger är bara för bra för att inte dela med mig av, oavsett om någon läser det eller ej.

Så håll till godo med detta stärkande försvarstal för "sportflickan", signerat officersaspiranten Sverker von Zweigbergk 1941 i Damernas Värld. Även om sport- och friluftsliv generellt sågs som något positivt på 1930-40-talet, också för kvinnor, så fanns det likväl diskussion kring exakt hur mycket och särskilt vad för sorts sportande kvinnor borde ägna sig åt. Och då är det ju skönt att ha unga män som Sverker på sin sida! Eh, tack så mycket för stödet...tror jag? ;-)

Ytterligare några etapper längs Bohusleden del I

Mitt missriktade ordningssinne vägrar låta mig posta något nytt och roligt innan jag avhandlat Bohusledsvandringarna 2018… Så här kommer en tillbakablick över våra enträgna försök att lämna Göteborg bakom oss….

Att gå till Norge var vår ursprungliga idé. Hur svårt kan det vara? Bohusleden går ju hela vägen! Närheten till Göteborg, de korta avstånden mellan större orter och det hyfsat välbefolkade Bohuslän borde ju innebära att kollektivtrafiken skulle kunna ta oss till och från etapperna och att det hela skulle vara möjligt att genomföra med företrädesvis dagsturer och helgturer. Föga anade vi då hur väldigt uselt ställt det är med helgtrafikerade hållplatser så fort man kommer norr om Kungälv...

Hursom. En solig och snöfri januaridag 2018 gav vi oss ut på vintagevandring nummer 2:

Bohusleden etapp 3: Skatås – Kåsjön

Termosen (vars duglighet konstaterats under den förra vandringen: Bohusleden etapp 2) var nu fylld med varm nyponsoppa, smörgåsarna bredda och dagens utrustningstest förberett: matlagning på Meta-kök!

På 1930-talet fanns det en del lättburna campingkök att välja på, men inte riktigt lika många som idag. De olika fotogen- och bensinkök som märken som Primus, Radius och Optimus erbjöd friluftsfolket var alla relativt klumpiga och i vilket fall är jag inte jättepigg på att släpa med mig brännbara vätskor av den sorten ut på vandring. Trangias klassiska spritkök såg inte dagens ljus förrän på 50-talet, även om företaget fanns långt innan dess och tillverkade bl.a. aluminiumkastruller och andra kärl för campingbruk. Till vintagevandring nr 2 hade jag inte heller lyckats hitta något av de enkla spritkök som fanns under perioden 1935-1945 än. Däremot hade jag skaffat mitt första Meta-kök, META-80! (med betoning på första...det har blivit några till sedan dess, vilket jag sannolikt kommer att återkomma till i en framtida post…)

Annons för Meta-kök och -bränsle. Märk väl: Exploderar ej -
ett utmärkt försäljningsargument! Från Svenska turistföreningens årsbok, 1930.

Produktblad för META-80, med 1-literskastrull och vindskyddad brännare. Av frisyrer och kläder att döma från 1930-talet någongång.

"Metakokare" från Allmäncos postorderkatalog vår-sommar 1943

Meta-köken eldas med Meta-tabletter; behändiga bränsletabletter som innehåller metaldehyd, som även funkar fin-fint som snigelgift. Just Meta-tabletter slutade tillverkas någon gång på 1980-talet och jag använder därför Esbit-tabletter istället. Esbit fanns på 30-talet de också, så det känns som ett vettigt alternativ.

Efter att ha lurat ut ungefär när makaronerna gjorde sin entré i det svenska köket (och om 30-talets makaroner var desamma som idag eller om ordet då enbart användes om det vi idag kallar spaghetti) beslöt vi oss för en mycket simpel måltid: falukorv och makaroner (båda kokta för enkelhetens skull).

Glada vandrare vid mossbelupna stenar.

Någon skridskoåkning blev det aldrig denna vinter, men jag hittade en liten isfläck i alla fall... Premiär blev det också för de nysydda golfbyxorna i tjockare ylle, vars nödvändighet hade konstaterats på förra vandringen. 

Mmm...en första sniff av Esbit-doften. Något som vi numera starkt förknippar med matlagning under bar himmel...

...även om samkokta makaroner och falukorv kanske inte står högst upp på favoritmenyn...

Lagom till nästa vintagevandring hade vintern kommit med besked, eller åtminstone med snö. Och jag hade skaffat mig ytterligare ett META-80, samt ett campingkit med kaffepanna, stor kastrull och stekpanna.

Kaffepanna och andra tillbehör som passar alldeles utmärkt ihop med META-80.

Med andra ord var det dags att avancera till stekt falukorv!

Bohusleden etapp 4: Kåsjön - Jonsered. Februari 2018.

Snö!
Kartan behövdes faktiskt, även om Bohusleden generellt är ordentligt markerad. Kompassen är dock mest för syns skull just här...

Matlagning!

Stekt falukorv! En angenäm förbättring från förra turens kokta falukorv...

Ryggsäcken, en välanvänd äkta 1940-talare, ropade jag hem på Tradera för något under 100-lappen. Tyvärr visade sig stålmesen vara för stor för min rygg och jag har nu pensionerat ryggan, trots alla fina tygmärken från fjällen och all tid jag lade på att förstärka botten i den...

En riktig fining till ryggsäck...men tyvärr passade den inte mig alls...

Med ut på vandringen hade jag också min första vintagekamera, en Welta Weltix från 1939. Apparaten är minst sagt en smula lynnig och skärpan långt ifrån tillförlitlig, men ett par fina snöbilder blev det ändå!